Hammerfall är lite av barndomsidoler för mig. Det började med att jag hörde höjdarskivan Legacy of kings, redan då var jag såld. Nu ska jag alltså skriva om det senaste släppet från göteborgarna.

Jag gillar det jag hör, det är heavy metal som vanligt, tuff sådan, sådan metal som grabbarna vill lira. Jag har läst i ett par andra artiklar om skivan att dom har gått tillbaka till rötterna, det vet jag inte om jag håller med om. Några låtar kanske sniffar lite åt de äldre skivorna men jag tycker ändå att det är fräscht och nyskapande. Jag är smått allergisk mot frasen "tillbaka till rötterna", varför ska alla band tillbaka till rötterna? Det är väll att sälja ut sig om något. "Vår första skiva sålde asbra så nu gör vi 40 sådana skivor." Att våga ge sig ut på nytt vatten tycker jag är mindre sellout. Och det vågar Hammerfall göra här. 

Jag tyckte att förra släppet r(e)volution var ett steg bakåt i utvecklingen, built to last är ett steg framåt igen, bandet låter hungriga och inspirationen verkar flöda. Synd bara att jag har vinylvarianten, som låter rätt pruttig ljudmässigt... Jag får nog sluta köpa vinylskivor. 

Slutligen. Built to last är en bra skiva, ni som letar efter en bra skiva av Hammerfall har hittat rätt. Jag tror den kan kittla både gamla och nya fans. 

Så har då Laleh släppt ett till album och som alltid väntar man sig en mästerverk, och det får man något sånär. 

Som ett par gånger tidigare har Laleh delat upp skivan i två delar, en svensk och en engelsk. På vinylvarianten som jag äger är sida ett svensk och sida två engelsk. Ett bra sätt att dela upp den på tycker jag. 

Vad föredrar jag då? Jo, jag föredrar helt klart den svenska sidan, då jag tycker att låtarna är bättre på den sidan. Vi har hiten Bara få vara mig själv och Aldrig bli som förr, två låtar som jag gillar skarpt. 

Jag gillar budskapet i låtarna, att man ska få vara sig själv helt ut och att allt blir bättre med tiden. Det är låtar som inger hopp och jag blir glad och får energi av dem. Då mitt liv tagit lite av en usväng känns Aldrig bli som förr väldigt aktuell, den hjälper mig att se att hur jävligt det än blir så blir det ändå bara bättre, det är en tröst, så tack Laleh. 

Laleh låter lite mer känslosam och unik på den svenska sidan, den engelska sidan låter mer alldaglig, mer som amerikansk dussinpop, dock är låtarna inte dåliga men dom sätter sig inte på minnet som dom svenska låtarna gör, jag kan snabbt nynna på t ex Kristaller och Ge tillbaks det du tagit men jag vet knappt hur Bark less, wag more och Move on låter, lite synd, kanske skulle Laleh göra en skiva helt på svenska nästa gång. 

Hur står sig då skivan mot de tidigare släppen? Sådär, det är en bra skiva, som jag kommer att spela flera gånger framöver, men den står sig inte riktigt mot mastodontsläppen så som Sjung och Colors som var helt fenomenala, Kristaller glöms nog lätt bort i diskografin. 

Vad tycker du om Kristaller? skriv gärna en kommentar och berätta. 

Ha det bra!